Lambertz – the latest woo

Jepp, då kom det också – för att fortsätta jämföra Quickcirkusen med påstådda medium-branschen.

Det standard woo-wooagerandet att basunera ut sitt uttåg ur debatten/diskussionen när man vräkt ur sig alla sina påståenden. Nu ska man minsann inte vara med längre. Såklart måste det talas om att man nu hoppar av, och gärna med att ”nervärdera” vidare debatt/diskussion och dom som fortsätter. Att man liksom står över det nu, trots att man t.o.m ofta själv varit den som startat och/eller drivit det hela tidigare.

X i taket
Och såklart då i traditionell woo-woostil när man sagt man ska sluta – så kommer man ändå tillbaka och fortsätter!

Jag hann inte mer än börja skriva inlägget här, dagen efter Lambertz deklarerade sitt uttåg, förrän Göran Lambertz dök upp i Nyhetsmorgon och maler sitt att det inte är en rättsskandal. Ehh, men han skulle ju sluta/lämna.

Tisdag: Lambertz: Nu lämnar jag Quickärendet
Onsdag: ”Det här har varit skadligt för rättsväsendet”

Intressant
Inte svårt se det medvetna agerandet från Quickgänget när man läser Lambertz mejlkonversation med alla. Med tips, råd och instruktioner hur dom ska agera för att misskreditera/smutskasta bl.a Hannes Råstam, Dan Josefsson + Leif GW och Guillou med flera. Det och hur bäst försöka övertala/övertyga folk att tro på dom. Eller som ”folk” kallas i mailen, halvtänkarna – ni vet, ”vi” som inte förstår, är okunniga och t.o.m dumma enligt Lambertz.

Många fina tips, t.ex, ”Det sämsta man kan göra är att ge sig på folk på ett lite elakt sätt. Coolast vinner alltid” – #Lambertz

Det förklarar Lambertz fåniga falska leende, spelade lugn och ansträngda småskrattande hela tiden. Men hans nervösa ticks i ansiktet visar på något annat under ytan(?). Vissa av dom andra i gänget har lite svårare att följa det och spela coola, Christer van der Kwast, Claes Borgström och Kristina Hultman t.ex :-]

Strategi
Läs om deras samarbete med strategin hur dom ska skriva debattartiklar och t.ex ”attackera”/smutskasta med mera – Här är Quickutredarnas nya strategi, ”Ge halvtänkarna stora bekymmer”, och Lambertzmejl får kritik .

Översatt till woo
För att jämföra igen, vi har sett smutskastningen, sopa under mattan, hittepå, sektbeteendet, halmgubbar, vägra svara på frågor, massor av massor påståenden och rena lögner. Och nu då, woo-wooexiten…

Som Lambertz t.o.m själv säger i Nyhetsmorgon, ”jag har sagt det jag behöver säga”, ”nu har jag sagt det jag har att säga”. Javisst som sagt, där har vi det direkt från hästens mun – sagt vad JAG vill säga, sen ajöken bara…

Göran Lambertz

När Lambertz tystnar :-]
Varför tyst nu? Kan det var så att Lambertz avvaktar Bergwallkommisionen och greppar att det inte kommer vara till hans/deras fördel och därför väljer att svälja huét redan nu? Så kan han klara sig undan sen när han står med brallorna nere (igen), med att redan sagt att han inte ska delta mer. Och köra det som en bortförklaring när han inte kan/klarar debattera mer?

Frågan är nu annars, hur lång (kort) tid kommer det ta innan vi ser eller hör Göran Lambertz i något media igen – med en såkallad woo-woocomeback :-]

Följ Gesus på  Gesus på Facebook Gesus på Twitter Gesus på GooglePlus Gesus på Youtube Gesus på Vimeo Gesus på Dailymotion Gesus på Soup


8 reaktioner på ”Lambertz – the latest woo

  1. Jag blir mer och mer övertygad om att vi alla har våra ”käpphästar” i form av idéer (delusioner), vanföreställningar) som vi till varje pris vill tro på och även, helst, kunna leda i bevis. Det gäller oss alla, inte bara Lambertz eller mig.

    En intressant frågeställning är vad som driver en individ därvidlag. Varför blir man woowoo inom just ett – eller flera – speciella områden men inte alla, inte alltid?

    Det finns olika drivkrafter att beakta. Till exempel kan det handla om att få ens self-narrative att uppvisa konsistens och konsekvens. Ett själv-narrativ är, lite förenklat, ens egen subjektivt tillrättalagda (men sällan IRL publicerade) mentala ”självbiografi”, sammanställd av hjärnans egen spökskrivare, Mr. Ego Self.

    I Göran Lambertz’ fall kan jag tänka mig, att hans granskning av Thomas Quick-fallet under sin tid som justitiekansler (JH) – varvid han kom fram till att inget fanns att anmärka på polisförhör och övriga förundersökningsdetaljer/omständigheter i fallet, inklusive själva rättegångarna och hur dessa genomförts – utgör en viktig utlösande faktor (av flera möjliga).

    Med andra ord: Lambertz har velat tvätta bort denna stora plump som solkat ned hans i övrigt lysande CV, och som fått hjärnans ”spökskrivare Mr. Ego Self, att börja ifrågasätta den nuvarande self-narrative-självbiografin, som av allt att döma bygger på ett slags ofelbarhetsdogm-synsätt.

    Så ifall han kunde lyckas övertyga svenska befolkningen om att frikännandet av Thomas Quick saknar fog och i stället underminerar allmänhetens syn på svenskt rättsväsende, ja då skulle Göran Lambertz kunna gå till eftervärlden som den person som hela tiden haft rätt, medan i stället alla andra jurister, allt från åklagare till domare, som låtit sig duperas av ”lekmän” som Hannes Råstam och Dan Josefsson, Leif GW Persson med flera, borde ta över dumstruten och ställa sig i skamvrån.

    Men nu blev det inte så. I stället har den svenska allmänheten (i gemen) blivit än mer varse och därtill övertygad om att förundersökningarna mot Thomas Quick faktiskt har varit fulla av bias och andra sorters feltänk och bullskitresonemang.

    Det brukar heta att man ska välja sina fiender noga och med stor urskillning. I fallet Göran Lambertz och hans ”Quickologi” visas att samma sak gäller vid valet av vänner/förtrogna, vilka ju med sina förvrängda och felaktiga minnesbilder av hur det hela egentligen gick till har lyckats få Göran Lambertz att framstå som en veritabel, lättlurad och naiv woowoo.

    Jag minns också, vilket du så träffsäkert skrivit om, Gesus, hur Göran Lambertz i den famösa Studio Ett-intervjun besvarade reporterns fråga (”Men hunden Zampo har ju markerat vid 59 olika tillfällen på platser, där Thomas Quick har vallats och påstått sig ha hanterat de mördade personernas kroppar, men utan att några spår av likstyckning eller dylikt kunnat hittas vid dessa markeringsplatser – hur förklarar du det?”) på ungefär detta vis: ”Men det är ju det som gör Zampos markeringar till ett så starkt bevis för Quicks skuld!”

    Hur Lambertz får den (påstående)ekvationen att gå ihop är för mig en gåta. Räcker det alltså med att en likhund skäller på en viss plats för att bevisa någons skuld, trots att ingenting av vikt kunnat hittas på hundens markeringsplats?

    Med den sortens resonemang – inklusive att han kväljer dom och anser att frikände Thomas Quick trots allt är en mördare – minskar Göran Lambertz allmänhetens förtroende inte bara för honom själv utan för hela det svenska rättsväsendet.

    Gilla

    1. Javisst är det så med våra ”käpphästar” – jag ser bl.a en hel del ”woo” i politiken också – hur det ageras med mera…

      Jag tycker jag har lärt mig jättemycket med bloggen här under åren – hur jag tänker och agerar med ”mina käpphästar” :-]

      I Lambertz fall tror jag också det är hans granskning 2006 och skyddandet av sina kompisar som är orsaken till detta sjuka agerande + sen hybris att han tror att han kan köra en ”argument from authority” och snacka bort det

      En intressant ev anledning är också ”Veija Borg-affären” med Lambertz, som kan förklara en del av hans agerande nu

      http://magasinetfilter.se/magasin/2014/41/sanningssagaren

      Liked by 1 person

    1. Håller med dig Pernilla , jag funderade oxå var ”bbnewsab” tog vägen , men nu är han tillbaka och ”Rocks the house” ! Härligt !!

      Gilla

  2. @Gesus: Tack för länktipset till Magasinet Filters artikel om Göran Lambertz (GL).

    Jag tycker mig ana ett visst överkompensationsbeteende hos Göran. I fallet med Veija Borg-affären tog han sålunda ställning för den dömde och gick emot rättsväsendet. Vilket uppenbarligen slutade med att GL sköt sig själv i foten, bildligt talat.

    Så vad göra nästa gång som GL känner lust att ta ställning i ett juridiskt kvistigt och ifrågasatt rättsfall? Jo, det ”naturliga” blir förstås för honom att inte göra om samma misstag en gång till.

    Så i Thomas Quick-fallet satsade han. kanske vis av skadan, i stället på att stödja rättsväsendet och misskreditera den dömde. Det borde ju vara rätt ofarligt, eftersom de allra flesta domar i vårt land trots allt förefaller vara korrekt avkunnade.

    Dessutom, genom att ta ställning för rättvisans och rättsväsendets representanter skulle GL denna gång förhoppningsvis inte irritera och reta upp landets juridiska expertis med sitt lägga näsan i blöt-beteende.

    Strategin verkar i förstone faktiskt rätt vettig: Alltså: Det är helt klart dumt att upprepa ett beteende, eller göra ett val, som förra gången visade sig bli föga framgångsrikt. Och handen på hjärtat: Det är definitivt högre sannolikhet att den misstänktes dom vilar på stabil grund i stället för på lösan sand. Dvs att rättsväsendets representanter inte har dabbat sig och råkat trampa i klaveret med buller och bång (även om, bevisligen, shit happens emellanåt).

    Med facit i hand visade det sig dock inte bli bättre denna gång heller för GL. Han råkade nämligen engagera sig i just ett sådant rättsskandalklassat rättsfall, där det senare skulle visa sig, att alla inblandade förefaller ha utgått från premissen att Thomas Quick talade sanning, när han tog på sig alla de här morden. Och då bör (?) förstås (?) alla inblandade, inklusive Quicks egen försvarsadvokat (Claes Borgström), förena sig i ansträngningarna att hjälpa Thomas Quick att minnas sina illdåd (begångna mord) bättre.

    Tanken är egentligen inte alls dum. Alla övriga inblandade köpte Thomas Quicks ”erkännanden”. Vem vill/kan väl ljuga om sådana här saker?

    Problemet var dock, att om Thomas Quick skulle kunna bli dömd, måste hans ”erkännanden” kompletteras med teknisk bevisning.som binder honom till de utpekade mord- eller liknedgrävningsplatserna. Vem kan väl då tycka illa vara om att hjälpa Thomas Quick en bit på traven, så att han undan för undan minns allt fler korrekta detaljer från vad som står i obduktionsprotokoll med mera?

    Tyvärr blev det lite som när man ska lydnadsträna en hund. Önskat beteende belönas, oönskat belönas inte, snarare bestraffas det. I Thomas Quicks fall handlade belöningen om att få näst intill fri tillgång till narkotikaklassade läkemedel eller att, som ”bestraffning”, bli utan sådan medicinering och därmed drabbas av ångestökande abstinensbesvär. Kan man dressera en hund, kan man också dressera en (vuxen) människa.

    Till sin hjälp för att rättfärdiggöra detta synsätt (att ändamålet helgar medlem) hade rättsväsendets representanter en sekteristisk och åldrad kvinnlig psykolog, Margit Norell, skolad i psykoanalytiskt bullskit-tänkande, samt hennes lärjunge, psykologiprofessorn Sven Å Christianson, som såg på deras relation såsom påminnande om ett moder-barn-förhållande. Inte konstigt, alltså, att denne psykologiprofessor till ”son” fostrades av sin ”mamma” Margir Norell till att tro och acceptera, att minnen kan vara temporärt bortträngda, dock aldrig påhittade (= falska minnen).

    Detta trots att samme Sven Å Christianson tidigare samarbetat med Elizabeth Loftus, en av världens främsta experter på just falska minnen (false memories). Lär gärna mer om henne här: http://en.wikipedia.org/wiki/Elizabeth_Loftus .

    Tillbaka nu till Göran Lambertz. Dan Josefsson är i sin läsvärda artikel i Filter inne på att GL mycket väl hade kunna backa och dra sig ur det här spektaklet i ett tidigt skede av processen. Så skedde dock inte. GL valde att hålla fast vid sitt gjorda val och gjorde allt han kunde för att försvara detsamma.

    Hur är det möjligt att en så intelligent person GL vägrar – eller är oförmögen – att inse, att han har satsat på fel häst (en gång till), i alla fall i omvärldens ögon?

    Kanske är det Jan Guillou som kommer med det rätta svaret på den frågan, enligt och att döma av vad Dan Josefsson har att berätta i artikeln i Filter.

    Jan Guillou menar nämligen, att GL genom åren haft rätt så många gånger i sina ställningstaganden, att han helt enkelt inte lärt sig, att han faktiskt kan ha fel. Och då tar det säkert emot att krypa till korset och medge detta.

    Den som ser sig som näst intill felfri har svårt att acceptera, att det ibland an vara rätt taktik, och därtill klädsamt, att medge att han faktiskt har haft – eller kan ha – fel.

    Jan Guillous förklaring rimmar för övrigt väl med min (i tidigare kommentar här ovanför) framförda hypotes om att det kan vara Göran Lambertz’ self-narrative som spökar i bakgrunden.

    Denna Lambertzka självbiografiska berättelse (själv-narrativ) innehåller – i alla fall tycker jag det – tydliga besserwisser-aktiga personlighetsdrag, typ: ”Jag har såvitt jag kan minnas aldrig haft fel tidigare i min karriär, och alltid varit bäst i klassen, så varför skulle jag då ha gjort ett klavertramp just denna gång?”

    Just däri ligger Göran Lambertz’ kanske mest framträdande woowoo-drag/egenskap: synsättet att den egna subjektiva så kallade ”sanningen” rimligen – och minsann – måste gälla även objektivt sett, alltså även för alla andra. Ty är man felfri och van vid att alltid ha rätt (i alla fall enligt själv-narrativet), då kan man ju näppeligen ha fel. Att påstå det skulle vara som att svära i kyrkan.

    Men där sket det sig för GL. Det hela påminner inte så lite om HC Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder”. Dvs ibland krävs det ett barn – en ”lekman” – för att sätta bollen i rullning. De intellektuella bjässarna i samhällsdebatten väljer ofta, med få undantag (Leif GW Persson är ett sådant undantag), att ligga lågt, rädda som de (kanske) är för sina egna karriärer.

    Alltng, den stora frågan framöver är om huruvida Göran Lambertz någonsin kommer att nå den insikten, att (även) hans själv-narrativ innehåller en tillrättalagd version av hans liv och leverne, handel och vandel?

    Om man ser tll hur svårt andra woowoos har att överge sina subjektiva ”sanningar”, lär det bli problematiskt för Göran Lambertz att nå fram till denna insikt.

    När man har med woowoos att göra, måste man komma ihåg, att kritik mot deras intagna ståndpunkt(er) rinner av dem som vatten som hälls över en flottig stekt mårtensgås.

    PS På tal om överkompensatoriskt beteende, här är ett mer lättbegripligt exempel därpå. En pappa skulle hjälpa sin dotter med att flytta in i en ny bostad. För att komma så nära husets ytterdörr som möjligt beslöt han att backa bilen genom en smal ”gångtunnel”-liknande vägsträcka. Dock bar det sig inte bättre än att han råkade skrapa bilens vänstersida mot den stenmur som fanns på gångtunnelns ena sida. Högst förargligt. Säkert en kostsam reparation att räkna med.

    Nåväl avlasning av möbler och annan utrustning kunde ske planenligt trots denna fadäs.

    Nu över till det som jag vill kalla för bilförarens/pappans överkompensatoriska beteende. När han skulle köra bilen ut ur gångtunneln, var han angelägen om att inte förvärra skadorna på sin bil. Här skulle det hållas en god marginal till stenmuren på bilens vänstra sida.

    Med påföljd att pappan kom att skrapa bilens högra sida mot den stenmur som fanns på bilens högra sida.

    Sensmoral: Att överkompensera är sällan en bra taktik. Den strategin blir ofta rätt dyrbar för den som använder sig av densamma.

    Det fick den pappan erfara, som hjälpte sin dotter att flytta.

    Och det lär nog Göran Lambertz också få erfara, såvida han inte redan har upptäckt det. DS

    Gilla

    1. Ja, det är en trolig orsak det med Veija Borg. Och troligtvis läste Lambertz bara igenom domarna, kanske snabbt också, när hans skulle granska 2006 – och där är inget som visar på den manipulerade bevisningen och gömda uppgifter med mera

      Sen – är han nu tvungen att försvara sig och har lierat sig med Quickgänget.

      Kanske lite prestige att ”vinna” över GW och Guillo spökar i bakgrunden..?

      Gilla

  3. Jag upptäckte just detta citat in din samling av Woo-woofloskler, Gesus:

    ”Alla kan hamna fel ibland, inget konstigt med det Det är en oerhört befrielse att erkänna fel det har jag upplevt ett par gånger” #Lambertz 3 days ago

    Kanske finns det hopp för Göran Lambertz, trots allt, att han så småningom ska komma till insikt om sina klavertrampsfel. Han medger ju enligt det citatet, att han faktiskt har haft fel ”ett par gånger”.

    Många woowoos har svårt att erkänna, att de kan ha fel. De ser sina subjektiva ”sanningar” som felfria.

    Å andra sidan känns det deprimerande, att Göran Lambertz inte kan medge fler fel än blott ”ett par” sådana.

    Kan han månne ha ett Jesuskomplex att brottas med?

    Gilla

    1. ”Göran Lambertz’ self-narrative” – absolut. Jag har hört Lambertz uttala sig tvärsäkert, inget tvivel, jag VET, jag har INTE fel osv osv

      T.o.m om Zampos markering på Främby udde – som han bevisligen hade fel med. Det som var omöjligt enligt honom…

      Och detta med att ha fel, har läst många varianter av hans typ att dom andra har fel och ska inte vara rädda för att erkänna det och liknande + att dom inte förstår och är okunninga

      Gilla

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s